AM och Erik reser: 22 personer i en minibuss

Vi började räkna dagarna vi har kvar till dess vi ska vara i Bangkok för att möta mammor Lena och Isabel. Det var inte många. Dessutom kör bussar i Sydostasien sällan snabbare än 50 km/h. Vietnam kommer därför att bli ett land med få stopp för att se på saker.

Först en historia från Phnom Penh. Vi hade sällskap med Stacey (Eriks dykbuddy) från Sihanoukville. Väl framme på stället vi skulle bo lämnade vi in våra pass för incheckning och sedan drog vi till kambodjanske kungens palats medan Stacey hängde med några kompisar. När vi skulle hämta ut våra pass senare på kvällen kunde personalen inte hitta dem. Svettiga och med historier i minnet om hur mycket man betalar för ett svenskt pass på svarta marknaden gick vi och käkade. Ingen av oss mindes hur receptionisten såg ut. Vi fick tag på Stacey och berättade att passen var borta.

Som ni kanske anat hade Stacey tagit dem men också låst in dem i sin safebox. Efter lite strul fick vi sålunda tillbaka dem.

Turen till Vietnam gjorde vi delvis med buss och delvis med båt på Mekongfloden. Nu sitter vi alltså här, 22 pers i en minibuss för 11 på väg från Chau Doc till Ho Chi Minh City (fd. Saigon). En kille ligger och sover vräkt över AM:s väska och Eriks ben. Vi vet inte var i sjumiljonerstaden vi stannar eller hur vi tar oss därifrån. Det återstår att se. Det är ett äventyr.

Vår nya vän Stacey pratar med chauffören på väg till Phnom Penh.