Postcolonial Hong Kong

Detta inlägg kommer på begäran att skrivas på engelska för att eventuellt användas i undervisning.

For the first time on our journey, we feel we have found a place where we could actually live. 

Don't get me wrong, the other places have been wondrous, awe-inspiring, majestic and utterly beautiful, but none of them have made us feel like home. They say that Hong Kong is the place where Asia meets the world, that the city is more like the rest of the world than the orher cities of China. Maybe that's part of the explanation as to why we feel at home, but Hong Kong is also more of a cohesive city than Beijing, Xian, Shenzhen and Guilin, all of which we have visited up until now. It has a feel and an identity of its own.

Hong Kong was, for 113 years, a part of the largest, modern empire of them all. The British snatched it from China after the Opium Wars and with the exception of World War II, the sun never set here until the British were forced to give it back in 1997. Remnants of their rule can be seen everywhere; in names of places and people, architecture, traffic rules, fashion and shops. Moreover, many people speak English (for a speech example, find an interview with Jackie Chan on Youtube).

There are a few things you definitely must do in Hong Kong. Take the Star Ferry across Victoria Harbour (costs 2.5 HK dollars, which is slightly more than two SEK) at 8 pm. This will give you the best seating possible for the Symphony of Lights, a laser show displayed on the skyscrapers. Take the Metro to Tung Chung and grab a bus for Lin Po monastery with the world's largest sitting Buddha. A tram will take you to Victoria Peak with a fantastic view of the city. Also, see the Man Mo temple which stands on what used to be the border between the immigrated population and the native Chinese. To separate two population groups this way was a common tactic of the British to make sure they could keep control.

Tomorrow we move on to another former British colony. We leave for Delhi in India.

The Victoria Harbour waterfront

Sky scrapers

Buddha in plastic wrapping

Sundown from Victoria Peak

Slightly bigger Buddha without plastic wrapping

While traversing Victoria Harbour

At Stanley Beach

At IKEA Causeway Bay

30 timmar

"Åh, jag blir så trött på den här himla musiken!"

Efter 19 timmar på tåget har AM fått utstå det mesta och gjort det väldigt bra. Det visade sig att vi fått plats en meter från rökrutan, det är trångt, 150 pers i vår vagn som i Sverige skulle tagit 40, bröden vi köpte visade sig vara bakverk, toaletten är full och ospolbar, man trampar på varandra, spottar direkt på golvet, nyser utan att dölja det i armvecket och tillreder mat på de mest underliga vis. Var femte minut drar en vagn med mat förbi och då gäller det att dra in benen. Efter tio minuters friskt matande av sin mamma kastade den sexåriga tjejen i sättet mittemot upp burkskinka och glass på golvet och över AM:s fot. Ett dygn senare händer det igen. AM själv mår sådär och sover mycket. Men hon har inte klagat.

Jag försöker påminna henne om de bra sakerna. Vi sitter i änden av vagnen där toaletterna INTE finns, vi sitter tillskillnad från flertalet av resenärerna, vi har fått en ny kompis som studerar till "tourist" i Shonzheng och som tipsar om massa sevärt (hon har aldrig varit utanför centrala Kina, men ändå), två tjejer börjar prata med oss genom ett kinesiskt google translate, vi har bara en tredjedel kvar till Guilin. Vi kommer minnas den här resan för evigt.

Men så sätter killen i båset bredvid på "Kinesiska medeltida superhits FM" och alla nickar med. AM faller trött ihop och somnar i en liten boll.

Vår vagn. Ståplats i 30 h = inte önskvärt.

AM mår sådär.

Våra nya kompisar TangXing Ping och Xue Mei.

En oas

Vi var riktigt trötta på tåg. Vi bestämde att vi skulle stanna i Guilin i några dagar för att vila upp oss. 

Så vad gör man i vad som med kinesiska mått mätt är en småstad (500.000 invånare)?

För det första har vi tagit det lugnt, hängt på vårt hostel (apbra ställe, ta in på Wada nästa gång du är i Guilin), spelat lite biljard och gått på bbq-afton. Välbehövlig vila!

Vi tog bussen till en droppstensgrotta vi blivit rekommenderade att åka till men vi ångrar lite att vi gick in; det var väldigt turistigt och upplyst i olika kulörta färger. Omgivningarna var dock vackra.

På vägen hem kollade vi in två pagodor (tempelbyggnader) och efteråt träffade vi vår första lurendrejare. Han sa sig vara lärare och försökte få med oss till sin systers te-hus för vad vi har hört är dyr te-provning. Men tji fick han!

Vi åkte också bambuflotte på Li-floden och besökte den trevliga staden Yangshou. Staden ligger inklämd mellan skyhöga kalkstensklippor vilket definitivt färgar samhället. Väldigt vackert! På kvällen hängde vi med lite folk ut på Guilins hetaste uteställe Baodi, som ljusmässigt påminde om grottorna från några dagar tidigare.

Utvilade och pigga på nya äventyr lämnar vi nu Guilin. Det var skönt att stanna ett tag och lära känna människor och stad lite bättre. Men nu blir det tåg (med sovplats) till Shenzhen för vidare transport till Hong Kong.

Smaklös grotta

Mindre smaklös grotta.

Utanför grottan

AM och coolt träd

Solpagodan och Månpagodan

Lurendrejare :)

På Lifloden

Ture dricker Ku-Ku-La i Yangshuo

Shopping i Yangshuo

Ute i Guilin

Världens minstaste Donk?

På Wada Hostel. Får man inte kritisera sin regering kan man göra det i smyg.

En dyr dag

Tåget går 22.15. Vad göra med all tid?

Åkte till sommarpalatset och var där i fyra timmar. Vackert! Efteråt hade vi massa extra tid.

Ville shoppa lite. AM köpte en välbehövlig regnjacka och ett par mysbyxor. Erik kollade in småsaker och prylar. Tog en del tid men ändå lugnt.

Vi käkade på en taiwanesisk restaurang. Gott! Gott om tid.

Vi åkte till vårt distrikt. Dongzhimen. Bra med tid.

Vi provianterade inför resan. Lagom med tid.

Vi gick till vårt hotell för att hämta ryggsäckarna. Tog 20 min. Lite ont om tid.

Gick tillbaka. Tog 13 min. Bråttom.

Tunnelbanan packad med folk. Pulsen stiger.

Inser att vi inte hinner då vi inte kan byta tunnelbanelinje där vi trott. Pulsen rusar.

Fångar taxi. Betalar överpris. Panik!

Ilfärd genom stan. Får springa sista biten. Gaah!

Kommer fram. Tågstationen jättestor. Inser fakta. 

Fem minuter sena. Dock inte bittra, allt ordnar sig. Pussas.

Fixar nya biljetter till imorgon. 700 kr dyrare. Suck!

Funderar på att sova ute. Ångrar oss.

Hittar järnvägshotell. Dyrt. Har dusch. Bra.

Somnar. Zzzz.

Sommarpalatset

Vallgrav.

 

Takdetalj.

AM som vetruvian.

Ture var med.

Taoyi

-Hello, whassa you name?

-I'm Erik.

-Eu-ricku.

-Yes.

-My namea Tao-yi. You likea cars?

-Yes.

-I likea Lamborghini, Ferrari and Hama. You know?

-Yes. How old are you Tao-yi?

-Eight. I'm from Liaoning province. My teacher American too.

-I'm not American. I'm from Sweden.

-Swi-dan.

-Yes.

-Okay, tired now. Have to go. Bye!

Nio miljoner cyklar

"There are nine million bicycles in Beijing" heter en låt av Katie Melua. Den stämmer nog inte längre. Cyklarna har ersatts av lika många bilar, bussar och tunnelbanetåg istället.

Efter att ha letat runt i ungefär två timmar kom vi fram till hotellet. Tiden beror dels på att det är svårt att ta sig runt när man inte kan språket och få kan engelska och dels på att de kartor och vägbeskrivningar vi fått av vår resebyrå är dåliga och ibland direkt missvisande. Detta och andra faktorer gör att vi hjärtligen INTE rekommenderar er att åka med Iventus.

Så vad har vi gjort? En dag gjorde vi Förbjudna staden som i högsta grad var tillåten, mot en viss kostnad såklart. Vackrast var nog de kejserliga trädgårdarna. Himmelska fridens torg var maffigt och påminde oss om Ryssland vilket kanske inte är så konstigt. 

Vi tog andra dagen en tripp med buss 867 till Mutianyu, en vackert belägen och inte särskilt turistig del av Kinesiska muren. Maffigt värre!

Vi har också umgåtts med andra resande. Vi träffade Milo och Alex (två brittiska pojkar vi skrivit om tidigare, de bodde ihop med en irländska på tåget). Vi har sagt adjö till Liam som nu ska lära kinesiska barn engelska i ett år. På väg till muren träffade vi dessutom fransosen Antoine som snart ska åka hem. Han kunde därmed övertalas att lämna över sin Lonely Planet (guidebok) om Kina mot att vi skickar tillbaks den till honom från Indien. Det är inte en helt behaglig känsla när klockan är sju på kvällen och du inte har någonstans att sova så vi behöver den. Antoine bodde hos sin kompis kompis Serge som tog med oss ut på en fantastisk middag (på en resturang med Yunnanmat, södra Kina) och rundtur i Beijing i natten. Med många av resenärerna umgås man ett tag och sedan drar man vidare, ungefär som att vi är pinnnar som flyter på en flod. För de flesta av resenärerna tar floden slut i augusti, men vår fortsätter ett bra tag till. Dock inte lika länge som ett svenskt par vi mötte, de ska vara hemma i mars.

Ikväll sätter vi oss på tåget till Xi'an (sittplats i 15 timmar) för vidare äventyr. Därefter blir inte rutten som tänkt till Shanghai utan istället med ett 30-timmarståg till Guilin, också det på sittplats. Hård sittplats. Men det var allt som fanns tillgängligt.

Det finns så mycket vi vill berätta men då skulle inlägget bli ännu längre. Dålig uppdatering beror på dålig tillgång till internet och facebook är uteslutet om man inte har doktorsgrad i hackning eller motsvarande. Nu drar vi till sommarpalatset på vår sista dag i Beijing. Ha det bra!

Biljettköparsal på tågstationen

Förbjudna staden. Alex och Milo är figurerna i blått och ljusgult.

Klättring upp till muren.

På muren i Mutianyu

Ture va me!

Antoine (ljusblå) och Serge på Yunnan-middag

Spökgatan i Dongzhimen

Ture

Hej alihopa!

Jag hetter Ture! Anamaria ock Erick hittade mej i än buttik här i Peking. Jag kåmmer att föllja med dom på resan ock va med på alla vicktiga plattser runnt om i Asieng.

För ala söta schirafftjejer därute kann jag beretta att jag är tie sentimeter hög, har stora myssiga ögon ock en mjuuk pälls. 

Håpas vi ses! 

Bayur-la laa (tack på mongoliska)

När vi klev av tåget i Mongoliet visste vi inte alls vad vi skulle göra med vår dag. Som tur var fanns där många andra som visste. Vi hängde på Ogi till hennes vandrarhem Golden Gobi för att starta en tvådagarstur på mongoliska landsbygden med utgångspunkt i huvudstaden.

Ulan Baatar (röd hjälte) är en snabbt växande stad som huserar hälften av Mongoliets invånare. Överallt växer nya höghus och affärer fram, finansierade av gruvindustrin. Vår guide var en bra representant för vad som händer med landet. Beska (eller möjligen Voska) hade fint manikurerade naglar, en ny Iphone och var noggrann med sminket. Men hon kunde också göra yoghurt på komjölk, bereda mongolisk köttsoppa och när vi såg henne på häst insåg vi att hon fötts i sadeln.

Turen inleddes med en guppig resa till nationalparken Terelj där nomader bor i gers (ett slags tält modell större) under sommarsäsongen. Vi besökte ett buddhistiskt tempel, åt och sov i en ger, red (eller i Eriks fall åkte) häst och beskådade den enorma ryttarstatyn till minne av Genghis Khan. 

Allt här i Mongoliet minner förresten om honom. Genghis-tshirts, Khan-banken, mansnamn och Dschinggis-vodka är bara några exempel. Man kunde tro att de skulle bli trötta på det men nej.

På vägen hem fastnade vi i två timmars bilkö. När det precis såg ut att lossna lossnade även vår gaspedal, mitt i trafiken. Vår chaufför visste dock på råd. Växelspaken skruvades av, några skruvar lossades och utan att ens gå ut ur bilen kunde han komma in i motorn. Efter tio minuters pillande var vi åter på väg.

Väl tillbaka i Ulan B gick vi på riktig mongolisk resturang, gjorde av med våra sista 20000 tugruk (ungefär 80 kr) på resemat (ingen utanför Mongoliet vill växla till eller från valutan) och sen hittade vi vårt hostel för ungefär 5 timmars sömn. På morgonen steg vi på tåget mot Beijing.

En (tyvärr fängslad) mongolisk gam.

En klippformation döpt efter ett djur. Gissa vilket!

Souvenirförsäljning. Namnge dessa fyra herrar.

Buddhisttemplet inuti

Bönerullar

Erik sågar tillsammans med liten flicka

Vi provdricker alkohol gjord på jäst hästmjölk.

Vår ger

Erik på lite för liten mongolhäst

AM kunde själv. Vår guide i bakgrunden.

Asiatisk toalett

Vår grupp och mongolfamiljen

Dschinggis Khan