AM och Erik reser: Bayur-la laa (tack på mongoliska)

När vi klev av tåget i Mongoliet visste vi inte alls vad vi skulle göra med vår dag. Som tur var fanns där många andra som visste. Vi hängde på Ogi till hennes vandrarhem Golden Gobi för att starta en tvådagarstur på mongoliska landsbygden med utgångspunkt i huvudstaden.

Ulan Baatar (röd hjälte) är en snabbt växande stad som huserar hälften av Mongoliets invånare. Överallt växer nya höghus och affärer fram, finansierade av gruvindustrin. Vår guide var en bra representant för vad som händer med landet. Beska (eller möjligen Voska) hade fint manikurerade naglar, en ny Iphone och var noggrann med sminket. Men hon kunde också göra yoghurt på komjölk, bereda mongolisk köttsoppa och när vi såg henne på häst insåg vi att hon fötts i sadeln.

Turen inleddes med en guppig resa till nationalparken Terelj där nomader bor i gers (ett slags tält modell större) under sommarsäsongen. Vi besökte ett buddhistiskt tempel, åt och sov i en ger, red (eller i Eriks fall åkte) häst och beskådade den enorma ryttarstatyn till minne av Genghis Khan.

Allt här i Mongoliet minner förresten om honom. Genghis-tshirts, Khan-banken, mansnamn och Dschinggis-vodka är bara några exempel. Man kunde tro att de skulle bli trötta på det men nej.

På vägen hem fastnade vi i två timmars bilkö. När det precis såg ut att lossna lossnade även vår gaspedal, mitt i trafiken. Vår chaufför visste dock på råd. Växelspaken skruvades av, några skruvar lossades och utan att ens gå ut ur bilen kunde han komma in i motorn. Efter tio minuters pillande var vi åter på väg.

Väl tillbaka i Ulan B gick vi på riktig mongolisk resturang, gjorde av med våra sista 20000 tugruk (ungefär 80 kr) på resemat (ingen utanför Mongoliet vill växla till eller från valutan) och sen hittade vi vårt hostel för ungefär 5 timmars sömn. På morgonen steg vi på tåget mot Beijing.

En (tyvärr fängslad) mongolisk gam.