Efter 19 timmar på tåget har AM fått utstå det mesta och gjort det väldigt bra. Det visade sig att vi fått plats en meter från rökrutan, det är trångt, 150 pers i vår vagn som i Sverige skulle tagit 40, bröden vi köpte visade sig vara bakverk, toaletten är full och ospolbar, man trampar på varandra, spottar direkt på golvet, nyser utan att dölja det i armvecket och tillreder mat på de mest underliga vis. Var femte minut drar en vagn med mat förbi och då gäller det att dra in benen. Efter tio minuters friskt matande av sin mamma kastade den sexåriga tjejen i sättet mittemot upp burkskinka och glass på golvet och över AM:s fot. Ett dygn senare händer det igen. AM själv mår sådär och sover mycket. Men hon har inte klagat.
Jag försöker påminna henne om de bra sakerna. Vi sitter i änden av vagnen där toaletterna INTE finns, vi sitter tillskillnad från flertalet av resenärerna, vi har fått en ny kompis som studerar till "tourist" i Shonzheng och som tipsar om massa sevärt (hon har aldrig varit utanför centrala Kina, men ändå), två tjejer börjar prata med oss genom ett kinesiskt google translate, vi har bara en tredjedel kvar till Guilin. Vi kommer minnas den här resan för evigt.
Men så sätter killen i båset bredvid på "Kinesiska medeltida superhits FM" och alla nickar med. AM faller trött ihop och somnar i en liten boll.
Vår vagn. Ståplats i 30 h = inte önskvärt.
AM mår sådär.
Våra nya kompisar TangXing Ping och Xue Mei.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar