AM och Erik reser: AM is back

Efter 26 år var jag på väg tillbaka till platsen där jag föddes - med flyg, precis som jag lämnat den. En underlig känsla växte i bröstet när staden som alltid känts så abstrakt nu låg blott en taxiresa bort. Chauffören var sen. Hotellet visade sig kombinera ett högt pris med en usel standard. Efter frukost letade vi efter ett nytt hotell. Flera hotell ville inte hyra ut rum åt oss. Misstanke: vit man och "hans" indier är fel typ av folk. Hittade till slut Rahul Deluxe. Därefter började letandet efter mitt ursprung.

Efter många om och men kom vi fram till en låst grind och en vakt med massa öronhår. Han ville inte släppa in oss. Det var söndag. "Kom tillbaka på tisdag." Inte möjligt, vårt flyg gick då.

Vi blev räddade av en riddare på svart skoter. Hon hette Snehal och skulle hälsa på sin moster som bodde på barnhemmet. Tog vårt nummer, ringde föreståndaren. Sa att hon skulle fixa allt. Vi åkte hem till Rahul.

Samma kväll fick vi ett sms: "Allt ordnat, vi ses vid grinden imorgon." Sagt och gjort, vi kom dit och släpptes in.

Jag kan berätta vad vi gjorde, men inte hur det kändes. Vi kom in, blev omringade av barn. Besökte spädbarnsavdelningen där den yngsta var 15 dagar gammal. Tiotalet barn låg i spjälsängar längs väggen. Vi såg köket, matsalen och allrummet. Vi kikade också in i några av flickornas sovrum. Jag träffade en kvinna som jobbade på barnhemmet när jag bodde där. Hon säger sig minnas mitt namn.

Intrycket av barnhemmet var bra. Alla var hela och rena, alla får gå i skolan och lära sig ta hand om varandra. Ingen kastas lottlös ut på gatan när de blir vuxna.

Resten av dagen hängde vi med vår nya vän Snehal. Hon visade oss de lugnare delarna av Nagpur, en stad som vi känner vi skulle vilja tillbaka till.

Utanför mitt barnhem!