Vårt hostel erbjöd en tur på sparkcykel runt staden alldeles gratis. Vi hade nån timme över på kvällen och hoppade på. Det visade sig dock att turen var fem timmar lång och vår guide Shai sparkade fem turister över hela stan, bildligt talat alltså.
Bland annat fick vi se det enorma Marina Bay Sands Hotel (tre torn med en fisk på, längst upp finns en swimmingpool), en ljusshow i vattnet, Singapores nationalsymbol Merlion (en fiskkropp med lejonhuvud), Kolonialdistriktet och Clarks Quay. I en konstgjord skog där växter använts för att täcka för de skorstenar som släpper ut resterna av stadens biobränslen stannade vi och kollade in ljusshow nummer två. Området samlar upp regnvatten och solljus för energi och driften kostar en miljon singaporedollar i veckan. Sparkcykelkonceptet funkade apbra och kan nog överföras till alla stora städer utan kullersten.
Vi besökte också Raffles Hotel som minner om stadens grundare, fönstershoppade på Orchard Street och besökte slutligen Peranakanmuséet som visar hur folkgrupperna som bor i Singapore blandats. Mest förbluffande var att i ett galleri där foton av peranaker hängde fanns en man som var väldigt lik Eriks farfar. Efteråt gick vi förbi en gratiskonsert och stannade en stund. På väg hem i den ljumma natten kände vi att Singapore nog var en rätt fantastisk stad ändå.
På sparkcyklar vid Clark's Quay.
Ljusshow i hamnen.
Marina Bay Sands Hotel.
I rulltrappan.
Vid en spegelvägg.
Fuskskog.
Ljusshow nr. 2
Vår guide Shai.
Merlion.
Hela gänget framför vårt hostel.
Raffles Hotel. Här blev vi uppläxade av två svenskar för att vi hade sandaler och shorts på oss.
Peranakanmuséet.
Francis Hogan, eller kanske Gustaf Karlsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar